Hej byråkrati! Det är så lätt att ta vår smidiga, svenska, elaktroniska system för givet. Bara att logga in och klicka lite så är man registrerad på terminens kurser. Men det vore ju inte lika roligt så. Nej, nej, här ska man först fylla i två blanketter, sedan ska någon skriva över siffrorna från den ena till en databas, så att man kan gå till en kö för att vänta på att en tant skriver in de andra uppgifterna i en databas. Så får man en utskrift och kan ställa sig att köa för ett Student Card (givetvis med en ful bild på, det skulle inte vara rätt om fotot blev snyggt). Allt på ett väldigt självklar sätt.


Hyr du din bostad får du en 8:a i kanten och har dina föräldrar någon form av universitetsutbildning får du en liten 1:a också. Inte för att jag begriper varför, men så är det. Som tur var drabbades vi inte av alltför långa köer så det hela gick ju förhållandevis smidigt. Dock kunde vi inte låta bli att förundras över det osmidiga i systemet. När allt väl var avklarat passade vi på att äta i skolans matsal där maten, mycket logiskt, smakade skolmat, dock till förmånliga priser.

Till det brittiska skolsystemets försvar, eller kanske bara som en hyllning av våra blivande lärare, måste det ändå sägas att alla är väldigt villiga att hjälpa sina elever. Vi hade bestämt ett möte med vår årskursansvarige för att få kurserna förklarade (hittills har vi bara fått veta vad de heter och vilka vi kan välja på). Hade detta varit i Sverige hade en av de programmansvariga kommit och pratat lite löst om kurserna, och troligen gissat fel på delar av innehållet i minst en kurs. Här däremot kom inte bara Chris, som vi bokat möte med, utan två av de ansvariga lärarna på kurserna vi ska ha. Dessa tre förklarade sedan tämligen utförligt vad kurserna gick ut på, och lovade också att det skulle gå att lösa så att vi får läsa bara halva av en kurs som ska gå över två terminer. Tack UWS!


Nu ska jag stoppa huvudet (och resten av kroppen) under ett duschmunstycke, så att jag vaknar till efter den en timme långa bussfärden från Ayr. Annars kommer jag att somna i min middag. Det kanske är okej när man är tre år och äter makaroner vid köksbordet, men jag tror att de tar illa upp om en 25-åring gör det på en restaurang. Imorgon flyttar vi förresten in i vår lägnehet på Sauchiehall Street. Det har sagts att vi ska ha internet där, så vi håller tummarna för det.


Later lasses and lads!