Jag börjar med och mer misstänka att "skyll dig själv" inte är en mening som existerar i det engelska språket. Inte nog med att det finns upplysningar på mjölken om att den inte innehåller gluten och är vegitarisk, det hänger stora skyltar över motorvägen med upplysningar som: Remember to fill up your fuel och Check your speed. Dessutom har vår hyresvärd bestämt att imorgon är det städinspektion. Jajamensan, imorgon kommer de till oss och kollar så att vi har städat ordentligt. För ungefär två veckor sedan fick vi en lista (inte olik den man ibland får när det är dags för flyttstädning) och idag har vi följt den till punkt och pricka. Här är renare än när vi flyttade in, nästan lite skrämmande måste jag säga. Framförallt är det lite skrämmande att jag inte får ha hur stökigt jag vill. Tyckte att det räkte med inga ljus och inga fester reglerna, men nej då. Nåja, nu är här i alla fall rent.

En annan sak som någon annan tydligen får bestämma åt mig är vad som är konst. Vår lärare i Advanced Visual Creativity säger om och om igen åt oss att det vi gör ser för färdigt ut, vi experimenterar för lite, och vi kan ju inte illustrera i datorn, för this is more of a fine arts class. Att tidigare årskurser gjort färdiga resultat vid sina personal projects, att visual creativity inte nödvändigtvis innebär måla med olja på duk, att vi har syften och tankar bakom det vi gör och att det kräver sin man, eller kvinna att illustrera med illustrator eller photoshop bekommer honom inte. Mitt fiffigt genomtänkta bokprojekt med budskapet att allt inte alltid är som det ser ut vid första anblick fick feedbacken att det inte var nog med artwork i den. Visserligen är jag inte klar ännu, men i uppgiften finns inga krav på artwork, vi ska jobba med en bok och göra om den på något vis. Däremot tyckte han om tre små gubbar som jag ritat, kunde jag inte rita fler av dem? Att de var just tre av en anledning verkade in gå fram. Efter att ha hört några fler ord om experimenterande suckade vi och gick hem. Vi räknar med en ny dust nästa tisdag, men vi tänker inte ge oss. Visst kan vi kladda och klippa och klistra lite om det gör honom glad (det driver ju inte våra projekt framåt direkt) men vi vidhåller att även om det är färdigt kan det vara fine arts, för till och med Da Vinci avsåg att avsluta Mona Lisa!

Få saker är så störande som help desks, men efter några omgångar med tv-licensfolk och annat skoj börjar jag inse att de brittiska tar priset. Eftersom vår resa tillbaka till Lilla Landet Lagom avgår på en lördag måste vi flytta ut på fredagen innan. Jag och Maria ska flyga så pass tidigt på lördagsmorgonen att vi bestämt oss för att övernatta på ett hotell mitt emot Glasgow Airport. Lika dyrt som att sova i staden och vi behöver bara gå tvärs över gatan på morgonen. Win, tänkte vi och i fredags satte vi oss ner för att göra en bokning. Tji fick vi. Det var inte alls någon win, för efter att jag uppgivit namn (var rätt sugen på att ange titeln Master, men lät bli), adress och kontonummer dök ett felmeddelande upp. Det hade uppståt ett problem med vår bokning och vi ombads kontakta deras help desk. Efter en helg med genomgång av de flesta av Buchanan Galleries affärer, utgång och lite plugg tog jag alltså tag i saken alldeles nyss. Om det gäller det här tryck 1 ... Tja, ni vet hur det fungerar, ingen av alternativen tycks stämma men med lite gissande får man tillslut prata med en människa. Tyvärr pratar de fort, det surrar på linjen och de kan inte riktigt hjälpa. Att jag heter Tjernström underlättar ju inte. "Sorry, I didn't get your last name." Nej, tacka fan för det. Efter lite stavande och kollande resulterade det hela i att han skulle ringa upp mig, om en obestämd tid, eftersom systemet krånglade. Det tog 12 minuter, jag är lika lite hjälpt nu som innan och (förutsatt att jag sa rätt nummer och att han fattade vad jag sa) han ringer mig sedan. Känns som en blandning av vårdcentralen, telia och ett inte helt lyckat ragg. Håll en tumme för att han ringer upp, och för att jag fattar vad människan säger. Som sagt, svenska help desk släng er i väggen.

Här går folk verkligen in för det där med Halloween. Hela veckan har det varit köer utanför en butik som säljer maskeradkostymer och överallt finns det Halloweeninspirerade skyltfönster. Till att börja med hade jag inte tänkt att fira Halloween, även om jag för en gång skull befinner mig i ett land där det är berättigat. (Det är faktiskt inte helt motiverat att göra det i Sverige, speciellt som vi oftast gör det på fel dag.) Men Sanna och Jessica hade en plan så jag hängde på. Maria har Tomas på besök och de hade varit ute på upptäcktsfärd under dagen och kände inte för någon utgång.

Till att börja med plockade jag, Maria och Tomas upp varsin pizza på Antipasti. Gott, som vanligt. Sedan högg vi in på varsin Halloweenmuffin. Vi har nämligen, så gott som varje dag, de senaste veckorna passerat ett café som har halloweenkakor i skyltfönstren, och på väg från stan igår passade jag på att gå in. Dock var deras fladdermuskakor bara skyltex, så jag fick nöja mig med onda cupcakes istället. Det var inte fy skam heller.

Så var vi inflyttade då, och steg för steg börjar vi förstå oss på hur saker och ting egentligen fungerar i Skottland. Alla uttag måste till exempel slås på individuellt, det sitter helt enkelt en strömbrytare bredvid varje, varför vet jag inte. (På tal om eluttag har jag nu en adapter som passar till min dator och skarvsladd också, vi fick leta en hel del men nu är det ordnat, woho!) Vidare har spisen en egen strömbrytare, och fläkten, den senare är en historia för sig. Dessutom har vi en gasspis. Jag har inte riktigt kommit på om den är effektivare än elspisarna i Sverige, eller om det bara är för att vi köpt billigast möjliga kastruller som det kokar så fort, vilket som är det rätt nice.


Gårdagen blev rätt intensiv. När vi väl fått nycklar till lägenheten insåg vi att det enda som fanns i den var möbler, några glas och lite köksapparater. Alltså blev det till att börja skriva listor; täcken, tallrikar, bestick, tvättmedel, matlagningsredskap och inte minst mat. Sedan gav vi oss ut på stan. I vår jakt på täcken och kuddar upptäckte vi lösningen på det mesta: Watt Brothers. Det är lite som Chlaes Olsson, ett ställe som säljer det mesta helt enkelt. Förutom täcken gick vi också därifrån med ett knivsett, köks- och badrumsrengöring och ett sett med kastruller och stekpannor. När detta var hemsläpat blev det dags för tagning två, ner på staden och vandra mellan diverse Pound-affärer (Poun-Mart, Pound-Shop, Pound-nått annat) i jakt på billigast möjliga av det mesta. Ganska snart insåg vi att vi inte skulle orka laga vår planerade inflyttningsmiddag; tapas, utan att det skulle få bli take away ännu en gång. Vi minimerade därför våra gemensamma matplaner till en ost och vinkväll, för att fira vår inflytt i Kollektivet Norman. Dock kunde jag och Maria inte motstå frestelsen att gå bort till West End och Grassroots, en liten affär med en massa organiskt odlad och rättvisemärkt mat. Helt ärligt vill jag nog köpa hela stället, men igår nöjde vi oss med att inhandla frukostsaker. Äntligen yoghurt, müsli och eget te med honung i!

Det föll på min och Marias lott att inskaffa ost, så när vi kom hem från West End traskade vi till Sainsburys för att uträtta vårt kall. På vägen hem köpte vi också lite middag och med nylagad pasta och ost vandrar vi sedan Sauchiehall Street fram, nöjda och inställda på lugn och vin. Riktigt så blev det dock inte. När vi närmar oss vårt hem inser vi att folk strömmar ut från puben/restaurangen under oss. Inte direkt ett normalt beteende klockan 19 en lördagskväll. Anledningen till beteendet blev dock tämligen snart uppenbar, brandlarmet gick, så också i vår del av huset. Det blev alltså till att vänta medan ett antal brandmän kollade igenom byggnaden, inget brann. Dock konstaterade jag och Maria att våra planer på att undersöka om våra brandvarnare fungerade nu blev överflödiga.


När det sedan blev dags för ost och vin stötte vi på nästa problem; vi fick inte igång fläkten när vi skulle steka halloumi. Det faktum att vi har en gasspis och nyligen gjorda erfarenhet av brandlarm gjorde att vi fortfarande har en färdigskivad halloumi i kylen. Tre timmar senare, när vi flyttat oss från köksbordet till soffan tittar jag upp mot taket i köket och inser att ovanför skåpen vid spisen sitter ännu en av de fördömda strömbrytarna. När den väl var i läge ON fungerade givetvis fläkten. Nu har vi bara rautern (just nu snor jag internet från någon okänd människa som inte satt lösenord på sitt nätverk) och lampan i duschrummet kvar att överlista.


Dagen idag har gått åt till att handla mer, både nödvändigheter som mat och förvaringslådor och fluff som ljus och dekorationer. Jag har sakta fått lägga min önskan om murriga höstfärger åt sidan då mitt rum har rosa heltäckningsmatta (är inte så illa som det låter) och mina lakan är ljusblå. Därför har jag köpt rosa dekorationsbollar och vita ljus. Jakten på myspys fortsätter en annan dag, nu börjar det luta åt middag.


Skål!



Uppdate: Sitter och snyltar på ett öppet nätverk och uppdaterar ovanstående inlägg med bilder. Kan meddela att Jessica gick bet i sina andsträngningar, något är fel med vårt internet. Imorgon blir det till att ringa Tipu Ali.

Hej byråkrati! Det är så lätt att ta vår smidiga, svenska, elaktroniska system för givet. Bara att logga in och klicka lite så är man registrerad på terminens kurser. Men det vore ju inte lika roligt så. Nej, nej, här ska man först fylla i två blanketter, sedan ska någon skriva över siffrorna från den ena till en databas, så att man kan gå till en kö för att vänta på att en tant skriver in de andra uppgifterna i en databas. Så får man en utskrift och kan ställa sig att köa för ett Student Card (givetvis med en ful bild på, det skulle inte vara rätt om fotot blev snyggt). Allt på ett väldigt självklar sätt.


Hyr du din bostad får du en 8:a i kanten och har dina föräldrar någon form av universitetsutbildning får du en liten 1:a också. Inte för att jag begriper varför, men så är det. Som tur var drabbades vi inte av alltför långa köer så det hela gick ju förhållandevis smidigt. Dock kunde vi inte låta bli att förundras över det osmidiga i systemet. När allt väl var avklarat passade vi på att äta i skolans matsal där maten, mycket logiskt, smakade skolmat, dock till förmånliga priser.

Till det brittiska skolsystemets försvar, eller kanske bara som en hyllning av våra blivande lärare, måste det ändå sägas att alla är väldigt villiga att hjälpa sina elever. Vi hade bestämt ett möte med vår årskursansvarige för att få kurserna förklarade (hittills har vi bara fått veta vad de heter och vilka vi kan välja på). Hade detta varit i Sverige hade en av de programmansvariga kommit och pratat lite löst om kurserna, och troligen gissat fel på delar av innehållet i minst en kurs. Här däremot kom inte bara Chris, som vi bokat möte med, utan två av de ansvariga lärarna på kurserna vi ska ha. Dessa tre förklarade sedan tämligen utförligt vad kurserna gick ut på, och lovade också att det skulle gå att lösa så att vi får läsa bara halva av en kurs som ska gå över två terminer. Tack UWS!


Nu ska jag stoppa huvudet (och resten av kroppen) under ett duschmunstycke, så att jag vaknar till efter den en timme långa bussfärden från Ayr. Annars kommer jag att somna i min middag. Det kanske är okej när man är tre år och äter makaroner vid köksbordet, men jag tror att de tar illa upp om en 25-åring gör det på en restaurang. Imorgon flyttar vi förresten in i vår lägnehet på Sauchiehall Street. Det har sagts att vi ska ha internet där, så vi håller tummarna för det.


Later lasses and lads!

Eftersom skolan inte kickat igång ännu så sysselsätter vi oss med diverse latlyx, som att shoppa och gå på museum. Så också idag. Passar därför på att bjuda på lite random bilder från den gångna veckan.

 

Tipp och skepp o'hoj!