Förresten, här har ju provats ännu mer nya saker, i alla fall för mig. Igår gick jag och Maria, i hopp om lite julstämning, och såg A Christmas Carol på bio, i 3D. Faktiskt riktigt coolt vad de kan göra nu. Under flygturerna med julens alla andar pirrade det härligt i magen och då och då fick jag lust att sticka ut tungan när det snöade, för att se om jag kunde få en flinga på den. Vill lova att de utnyttjade sina effekter rejält, dock lite väl mycket ibland (hur djupt kan ett hål bli?!), men på det hela taget var det skoj. Men alla mynt har ju sin baksida, så även detta. För det som är det coola med 3D-effekterna, att det skapas ett djup i bilden som känns verkligt, gör ju också att det som befinner sig runt de centrala figurerna blir oskarpt. Precis som i verkligheten, med den lilla skillnaden att här kan vi inte själva bestämma var vi lägger fokus, omgivningen förblir oskarp även om vi försöker att fokusera på den. Tyvärr är det ju just i omgivningen, i det som inte varit det mest centrala i varje scen, som stora delar av Disneys charm har legat, i de små detaljerna i periferin. De finns inte kvar längre. Men vem är jag att gnälla, jag har ju varit ute och flugit med de forna jularnas ande. Ja, just ja! Det finns en till nackdel med 3D-bio: Glajjorna! Varje gång jag vände mig om mot Maria för att säga något blev jag tvungen att kväva ett fniss.