Ganska så tidigt i morse gav vi oss alltså av. Jonas fick den stora äran att köra, och efter lite nervösa ljud (framför allt vid vänstersvängar) så gick det väldigt bra. Visserligen försökte han växla med högerhanden ett par gånger, men det värsta som hände var ju att han höll på att öppna fönstret istället så. Första stopp på resan blev åter igen vackra Loch Lomond, dock på ett annat ställe denna gång.


Eftersom vi bara skulle hoppa ur en kort stund, för att njuta av utsikten och ta lite bilder, så bestämde vi att inte betala någon parkeringsavgift. Straffet kom dock omedelbart (trodde vi), för när vi kom tillbaka till bilen saknades baksidan av den ena backspegeln. En lång diskussion följde, men ingen kunde komma på om de sett att backstycket saknats förr eller om den sett okej ut. Tillslut frågade Jonas en kvinna i närheten om hon sett någon som varit vid vår bil medans vi var borta. Hon blev minst sagt förvånad över hans fråga, men hade inte sett någon. Förbryllade fick vi istället åka vidare, men skämtet var ett faktum: Det är så man bestraffar dem som inte betalar parkeringsavgiften i Skottland, genom att ta en del från deras bil.


Vi bestämde oss sedan för att ignorera både GPSen och det normala sättet att köra till Oban och istället åka kustvägen, ett mycket bra beslut. På vägen hittade vi ställen som Loch Long, och en liten by där alla husen var vita med svarta tak, jag var rätt övertygad om att den inte var på riktigt, men jag har inga bevis. Dessutom fick vi se en hel del vackra vyer, fast fotade genom fönstret på en bil i rörelse är de långt ifrån lika vackra som dem vi såg.


Tillslut kom vi fram till den lilla staden Oban och ganska snart kunde vi konstatera att vi genom vår närvaro sänkte medelåldern där markant. Inte mycket senare kunde vi också konstatera att förvånansvärt många där gick klädda i kilt. Det senare fick sin förklaring i att det pågick någon sorts kulturfestival i staden. När lunchen var inmundigad gick vi för att uträtta vårt ärende, nämligen ett besök på The Oban Distilleri. Ungefär en timme senare visste vi lite mer om whiskey och brittiska alkohollagar, samt hade fått oss ett smakprov av både deras 14-åriga single malt och en 13-årig caskwhiskey, för att inte glömma det lilla whiskeyglaset som också ingick. Innan vi åkte därifrån passade vi också på att handla lite i deras shop. När det blir min tur att betala säger expediten, samtidigt som han slår in mina varor: "One Oban ... and one wee Lag". Där hade vi det alltså, skottsk whiskeyslang. För det jag köpte var en liten flaska Lagavulin.


På vägen från Oban passade vi på att besöka ett monument vars namn jag glömt, och vars syfte jag aldrig visste. Vi brydde oss inte om att ta reda på det heller, vi nöjde oss med att utsikten var strålande.


Nästa mål var Sterling Castle, så vi vände åter genom Highlands. Fler vackra vyer, en och annan power nap, och charmiga får och kor. Tyvärr hittade vi inget bra ställe där vi kunde stanna och föreviga dessa små gynnare. Vid ett tillfälle tittar jag dock ut genom fönstret, får syn på en Highland Kettle kalv och utbrister förtjust: "Åh! Titta, en valp!" Så nu vet ni, att i the Highlands får korna valpar.

Så småningom kom vi fram till Sterling Castle, bara för att få reda på att det var jättestängt. Vi fick inte ens gå in på borggården eftersom där förbereddes ett event. Så vi fick nöja oss med lite utsiktsbilder och några bilder från bilen innan vi vände åter mot Glasgow.


Väl i Glasgow gjorde vi en upptäckt, backspegeln hade varit felande redan när vi fick bilen. På besiktningsprotokollet stod nämlingen, mycket otydligt, att backspegeln var felande. Vi hade alltså funderat massor i onödan! Trötta och nöjda kunde vi alltså lämna ifrån oss bilen och gå hemåt. Efter en middag på indisk restaurang känner jag mig nu lite som jag inbillar mig att en strandad val känner sig. Så efter att ha smuttat lite på min wee Lag kan jag nu konstatera att det är sängdags.