Okej, det blev visst idag istället. Hur som helst, i tisdags tog vi oss äntligen iväg till Edinburgh. Vi passade på när vår lärare i Advanced Visual Creativity (ni vet han som inte vill att vi ska göra grafiska saker utan experimentera med tidningspapper) hade sett till att ordna en bussresa till ett galleri i Edinburgh. Eftersom vi hade deadline i tisdags bestämde vi oss för att ta en tidigare buss så att vi skulle ha lite extra tid på oss att lämna våra alster innan bussen gick. Med den vanliga bussen kommer vi nämligen till skolan ungefär 3 minuter i 10 och bussen skulle gå 10. Dock är det där med busstider lite relativt här i kiltland, så bara för att det står att bussen ska avgå 08.15 innebär det inte att den kommer in före 08.20. I slutänden var vi bara 5 minuter tidigare i Ayr än om vi tagit vår vanliga buss. Därför bestämde vi oss för att ta en taxi till skolan, istället för att halvspringa dit med våra tunga och A2-stora bördor. Dock verkade var enda taxi i Ayr vara upptagen eller på väg åt något helt annat håll. Så vi fick ta oss en tämligen rask och ganska halkig promenad till skolan. När vi väl kommer dit, flåsande och trötta, får vi veta att det bestämts under morgonen att bussen inte ska gå förrän 10.30. Så vi lämnade ifrån oss våra skapelser och satte oss i kaffeterian en stund. Jag, som varit uppe till 2 på natten för att göra klart det sista, fårglodde mest omkring mig. Maria var inte mycket piggare. När bussen väl gick tog det inte lång tid innan vi sov.


Väl framme i Edinburgh vandrade vi pliktskyldigast runt på The National Gallery of Modern Art, som tydligen visste att allt skulle bli okej.


Vi gillade väl det ungefär lika mycket som vi gillat allt annat Gordon kommit på. Sisådär med andra ord. Så när vi gått runt och sett lite oförstående ut ett tag gav vi oss av mot centrum, Princess Street, The Elephant House och the Royal Mile. Vackra, vackra Edinburgh. Jag hade glömt varifrån mina förhoppningar om gamla hus och mysiga gränder kom ifrån när jag anlände till Glasgow, men det var ju härifrån. Jag hade dessutom glömt bort att det var såhär charmigt. Stirrade åter igen ner för Advocate Close och alla de andra små gränderna. Dessutom var utsikten från The Elephante House inte heller att leka med. För er som inte har koll på det så är det där JK Rowlings satt och skrev delar av Harry Potter böckerna. Det är faktiskt ett typiskt skriva böcker café. Goda kakor hade de också. Eller som Maria sa: Här skulle man ha bott, blir det en gång till blir det Edinburgh. Gick också nerför Cockburn Street, och därmed förbi hostlet som jag och Ylva bodde på. Så rart. Dessutom med massor av julbelysning! (Roza, jag försökte messa dig då men det verkar inte ha kommit fram) Men nu ska jag sluta babbla och visa er lite bilder istället. De få jag tog innan mörkret föll.

I helgen som gick var som sagt familjen här och hälsade på. Så jag fick leka turguide och låssas som att jag hade en aning om vad man gör i Glasgow. Jag tror att de gick på det =)


Torsdagen bestod mest av lite strosande på staden och att fundera lite på vad som skulle göras under resten av helgen.

Kol är ett härligt material. När det gör som jag vill alltså. Stora delar av tiden är det också ett material som skapar ständiga överraskningar på papperet framför mig. Hur som helst blev det en del koltecknande i fredags, så också i tisdags, men varken jag eller Maria har tagit oss tiden att spraya våra bilder med fixativ, för att hindra dem från att kladda av sig. Nu har vi sprayat dem, och trotts att vi gjorde det med öppna fönster dröjer sig en lätt doft av fixativ kvar i lägenheten. Det är helt enkelt inte svårt att förstå varifrån vissa får sin kreativitet.


I lördags passade jag och Maria på att ta oss en runda på staden för att utforska utbudet av uteställen lite mer. Vi inledde vår kväll på Firewater, vars pizza och drinkar fick klart godkänt, och vandrade oss neråt mot Merchant City. Sammanfattningsvis har skottarna en hel del drinkar jag aldrig hört talas om tidigare, men verkar tycka att garderober är överskattat. Det senare förklarar i och för sig varför vi så ofta möter folk utan ytterkläder ute på stan om kvällarna. Har länge funderat på om de är skvatt galna och inte inser att det är kallt. Väl inne på klubben One Up i Merchant City insåg vi dock att vi sänkte medelåldern en del på stället och bestämde oss för att vandra hemåt i regnet. En hel del blöta, men nöjda kunde vi sedan ställa tillbaka klockan en timme och krypa ner i våra varma sängar.

Ganska så tidigt i morse gav vi oss alltså av. Jonas fick den stora äran att köra, och efter lite nervösa ljud (framför allt vid vänstersvängar) så gick det väldigt bra. Visserligen försökte han växla med högerhanden ett par gånger, men det värsta som hände var ju att han höll på att öppna fönstret istället så. Första stopp på resan blev åter igen vackra Loch Lomond, dock på ett annat ställe denna gång.


Eftersom vi bara skulle hoppa ur en kort stund, för att njuta av utsikten och ta lite bilder, så bestämde vi att inte betala någon parkeringsavgift. Straffet kom dock omedelbart (trodde vi), för när vi kom tillbaka till bilen saknades baksidan av den ena backspegeln. En lång diskussion följde, men ingen kunde komma på om de sett att backstycket saknats förr eller om den sett okej ut. Tillslut frågade Jonas en kvinna i närheten om hon sett någon som varit vid vår bil medans vi var borta. Hon blev minst sagt förvånad över hans fråga, men hade inte sett någon. Förbryllade fick vi istället åka vidare, men skämtet var ett faktum: Det är så man bestraffar dem som inte betalar parkeringsavgiften i Skottland, genom att ta en del från deras bil.


Vi bestämde oss sedan för att ignorera både GPSen och det normala sättet att köra till Oban och istället åka kustvägen, ett mycket bra beslut. På vägen hittade vi ställen som Loch Long, och en liten by där alla husen var vita med svarta tak, jag var rätt övertygad om att den inte var på riktigt, men jag har inga bevis. Dessutom fick vi se en hel del vackra vyer, fast fotade genom fönstret på en bil i rörelse är de långt ifrån lika vackra som dem vi såg.


Tillslut kom vi fram till den lilla staden Oban och ganska snart kunde vi konstatera att vi genom vår närvaro sänkte medelåldern där markant. Inte mycket senare kunde vi också konstatera att förvånansvärt många där gick klädda i kilt. Det senare fick sin förklaring i att det pågick någon sorts kulturfestival i staden. När lunchen var inmundigad gick vi för att uträtta vårt ärende, nämligen ett besök på The Oban Distilleri. Ungefär en timme senare visste vi lite mer om whiskey och brittiska alkohollagar, samt hade fått oss ett smakprov av både deras 14-åriga single malt och en 13-årig caskwhiskey, för att inte glömma det lilla whiskeyglaset som också ingick. Innan vi åkte därifrån passade vi också på att handla lite i deras shop. När det blir min tur att betala säger expediten, samtidigt som han slår in mina varor: "One Oban ... and one wee Lag". Där hade vi det alltså, skottsk whiskeyslang. För det jag köpte var en liten flaska Lagavulin.


På vägen från Oban passade vi på att besöka ett monument vars namn jag glömt, och vars syfte jag aldrig visste. Vi brydde oss inte om att ta reda på det heller, vi nöjde oss med att utsikten var strålande.


Nästa mål var Sterling Castle, så vi vände åter genom Highlands. Fler vackra vyer, en och annan power nap, och charmiga får och kor. Tyvärr hittade vi inget bra ställe där vi kunde stanna och föreviga dessa små gynnare. Vid ett tillfälle tittar jag dock ut genom fönstret, får syn på en Highland Kettle kalv och utbrister förtjust: "Åh! Titta, en valp!" Så nu vet ni, att i the Highlands får korna valpar.

Så småningom kom vi fram till Sterling Castle, bara för att få reda på att det var jättestängt. Vi fick inte ens gå in på borggården eftersom där förbereddes ett event. Så vi fick nöja oss med lite utsiktsbilder och några bilder från bilen innan vi vände åter mot Glasgow.


Väl i Glasgow gjorde vi en upptäckt, backspegeln hade varit felande redan när vi fick bilen. På besiktningsprotokollet stod nämlingen, mycket otydligt, att backspegeln var felande. Vi hade alltså funderat massor i onödan! Trötta och nöjda kunde vi alltså lämna ifrån oss bilen och gå hemåt. Efter en middag på indisk restaurang känner jag mig nu lite som jag inbillar mig att en strandad val känner sig. Så efter att ha smuttat lite på min wee Lag kan jag nu konstatera att det är sängdags.

Imorgon bär det alltså av. Vi ska köra på fel sida och få ser hur man egentligen gör whiskey. Kul, kul att komma ut ur staden lite och få se sig om. Visserligen har vi sett oss om en del idag också. Föst Gallery of Modern Art och sedan Glasgow Cathedral. Båda väl värda tiden. Kvällen avrundades med ett lass tapas. Gott som tusan. Eftersom vi ska upp tidigt imorgon för att traska till Herz och hämta vår bil så blir det ingen längre uppdatering än såhär. Däremot hittade jag en massa bilder som jag glömt att visa er. Håll till godo!

Nu är vi tillbaka i Glasgow igen. Vi ramlade in på Sauchiehall Street vid strax efter 01 inatt, och jag och Sanna möttes av nya madrasser. Ljuva lycka. Nog för att jag sovit som en klubbad ändå, men det gjorde ju inte saken sämre.

Det var väl lagom skoj att stå i drygt två timmar i en varm, syrefattig sal och måla av en naken kvinna i förmiddags, efter cirka 5 timmars sömn. Men vi överlevde det också och nu sitter vi alla vi vårt vardagsrum och planerar utflykter. Susanne och Jonas följde ju med oss tillbaka hit så nu tänkte vi passa på att utforska omgivningarna lite. Hittills har vi beslutat att hårdingar kör bil (okej, inte alls, vi vill bara kunna stanna där vi vill och titta hur länge vi vill) så vi ska hyra oss en bil och bege oss norrut mot Oban. Självklart ska destilleriet besökas och tydligen också något reservat för ovanliga djur. Sedan verkar det bli lite Highlands igen.

Men nu ska vi köpa oss lite pizza och ge oss ut på Glasgow.

Fridens!

Gissa var vi har varit idag!


Jupp, det är IKEA. Vi kunde inte motstå det, prylarnas mecca kallade på oss. Där hade de svaren på våra böner, de sista deltaljerna föll på plats. Okej, inte riktigt, men ett och annat fick vi med oss hem i alla fall, så som en vitlökspress (äntligen!). På vägen ut kunde vi inte motstå att stanna till lite i deras matshop. Där återfanns favoriter som kaviar (inte för mig alltså, men Jessica och Sanna köpte), knäckebröd och pepparkakor. Givetvis köpte jag på mig lite gott.


Givetvis köpte jag knäckebröd också, men det står redan i skafferiet. För den som saknar Marabou fanns det också en hel del att tillgå. Tyvärr inte min favorit, Schweizernöt men ville man ha mjölkcholkad så fanns det resurser.

Vi tog som sagt en busstripp runt landet igår. Strax efter klockan 8 bar det av i en liten buss med 19 passagerare och en chaufförguide som mest kan beskrivas som en småbitter, skottsk Nisse Svärd. Ni som var med till Yran förra sommaren vet vad jag menar. Han hade helt enkelt koll på sitt land. Att han dessutom rullade på r:en och talade om Skottland, inte som en del av det brittiska imperiet utan som ett eget land gjorde ju inte saken sämre. Lite skottsk musik och fantastiska vyer på det gjorde ju inte saken sämre. Trippen vi tog gick via Loch Lomond till Glencoe, Fort William och Loch Ness för att vända åter i Inverness. 12 timmar tog det och jag låter helt enkelt bilderna tala för sig själva.