Så var det slut på detta äventyret också. Just nu sitter jag på golvet på mitt rum hemma i Norrland, Timrå, Sandarna. Det hela gick förvånansvärt lätt. Eller ... min väska var redigt tung, men i övrigt gick det fina fisken. Men, first things first. Torsdagen ägnades åt att packa och städa. En liten fika på Vanilla Black hanns också med (vi hade trots allt sagt att vi skulle gå dit sedan vi flyttade till Glasgow, så det var ju lite dags för det). Min väska såg minst sagt sprängfylld ut.

Här var det visst dåligt bloggat, men oroa er inte, jag lever och frodas. I helgen har familjen varit här, så det var full rulle. Nu har jag lite lagom fullt upp med skolan. Har äntligen fått tag i en bok att använda till mitt Book Project, så nu sitter jag och limmar ihop sidorna på den. Ibland blir jag förvånad över vad CSN ger mig pengar för att göra. Men det är skoj så jag klagar inte. Jag återkommer med bilder från vår utflykt i helgen och kanske en och annan bild på mina krokialster från fredagens lektion. Inte alla dagar man får måla med en pinne. Nåja, nu ska jag limma lite till.

Baj!

Nu drar jag på långweekend i Norpan. Återkommer på måndag kväll, så det blir lite tyst om bloggen ett tag, men jag är inte död... inte ännu i alla fall.

Fridens!

Hur många gånger kan brandlarmet gå på en vecka? Vi vet inte ännu men sedan i lördags har det nu gått tre gånger. Vi kom just tillbaka upp efter den senaste utrymningen. Igår försäkrade vår hyresvärd oss om att det var under utredning, eftersom det börjar bli lite tröttsamt, både för oss och dem som äger restaurangen under oss, med dessa ständiga utryckningar. Dock börjar vi nu känna igen våra grannar så smått, och snart även brandmännen.

Ifall någon undrade alltså. Varför jag vet detta? För att det gick ikväll igen. Anledningen har jag ingen aning om. Skulle dock vara kul att veta så att man inte råkar sätta igång det själv. Så kul är det inte att utrymma... fast lite kul är det på ett sätt...

Det är inte varje dag man hittar en man iklädd turban och med en yxa i handen i sitt rum redan innan klockan 10. Låter det dramatiskt? Det var faktiskt väldigt välkommet, men också väldigt roligt. Efter den sedvanliga skottska frukosten (det kanske kommer en bild på den, men ärligt talat vill jag bespara er mina pocherade ägg, de ser inte alls smarriga ut) gick vi upp till vårt rum för att stirra lite på varandra och komma på vad vi ska fördriva dagen idag med. Dock gick vi bet, för dörren gick inte att låsa upp. När vi alla försökt varsin gång (för man vet inte vem som kan ha de magiska fingrarna) så gav vi upp och Maria och Sanna gick ner till receptionen. Medans personalen försökte lösa problemet, både med vår nyckel, med huvudnyckeln och med att olika personer försökte låsa upp dörren, blev vi underhållna av tjejen i rummet bredvid. Givetvis var hon inte medveten om detta, hon hade bara inte insett att dörrarna inte direkt isolerar, så vi fick höra på lite (gissningsvis) asiatisk falsksång. Det hela blev sedan ännu roligare när de konstaterade att det bästa sättet att öppna dörren var inifrån, eftersom den automatiskt låser upp sig när man trycker ner handtaget inifrån. Alltså klättrar en man, med hjälp av en stege, in genom vårt fönster och vi sitter utanför och väntar på att han ska bryta sig in. När dörren öppnas står sedan en skäggig man i turban med en yxa i handen mitt på golvet i vårt rum, han ser lite ut som den klassiska bilden av den onde arabiska mannen som vill alla oss fromma västerlänningar illa. Utan ett ord stänger han fönstret och går och vi kan inte göra annat än att skratta förvånat; det stod en taliban på vårt rum. Inte direkt så vi förväntat oss att dagen skulle börja.

I övrigt kan jag konstatera att jag nog hoppar den lilla jackan på Miss Selfridge, 8%ull 75% pollyester och akryl.. Den får hänga där så länge. Men jag har hittat en söt stickad klänning och en varm tröja, för varma kläder behövs, isolering är inte direkt skottarnas grej (kanske är det en influens från ondskan ;)). Nej, nu ska jag kolla över det där med busskort och whiskeydestillerier. Hoppas ni alla har det bra och att ni inte har män med yxor på era rum.


Bye!

Det blev lite vandrande på staden och en skvätt shopping igår också, mest nödvändiga vardagsprylar som topz. Så passade vi på att boka en bussfärd runt landet också. Efter lite käk på ett riktigt billigt och nice ställe, rakt över gatan där vi ska bo, så vände vi hemåt för en lugn kväll på vårt B&B.


När Sanna kliver ut ur badrummet deklarerar hon att det bor en bamsestor spindel i vårt badrum. Efter en stunds samtalade om fobier och läskiga djur blir det dags att göra sig i ordning och krypa till sängs. När jag står och borstar tänderna ser jag en rörelse i ögonvrån och kan konstatera att; Ja, det är ta mig fan den största spindel jag sett i hela mitt liv. På detta följer en diskussion om vad vi ska göra: Slå ihjäl den? Fånga den i något? Spraya den med hårspray? Självklart passade vi på att fota den. När jag sedan tänkte fånga den i en tekopp sprang den in bakom tvättfatet, och sedan dess har vi inte sett den. Så nu är vi fem på rummet, fyra tjejer och jättespindeln Ralf.


Förutom det kan jag bara konstatera att Roza hade rätt, Primark på en lördag är kaos! Får gå tillbaka dit någon annan dag. Nu ska jag ladda över lite kort från dagens äventyr så jag kan lägga upp dem här om en stund.

Tjipp!

Mel: Aram samsam

A Pizza Hut, a Pizza Hut
Kentucky Fried Chiken and a Pizza Hut
Mc Donalds, Mc Donalds
Kentucky Fried Chicken and a Pizza Hut

I övrigt har jag skaffat ett brittiskt telefonnummer. Skicka ett mess till mitt svenska nummer så delar jag med mig av det. Det är där jag kommer att vara kontaktbar fram tills jul.

Nu ska vi hitta scheman och annat kul. Imorrn blir det shopping... eller kanske en guidad busstur till Highlands. Vem vet

Love!

Ibland hinner man med mycket på en dag, ibland sitter man bara på flygplan, men man kan bli trött ändå. Det kan ju i och för sig ha något att göra med att vi gick genom hela Arlanda bland det första vi gjorde. Varför, kanske ni undrar? Jo, för att hitta British Airways kontor, eftersom Jessicas flyg från Ängelholm blivit inställt och hon i halv (eller hel) panik blivit tvungen att störta till Köpenhamn för att flyga därifrån istället. Vår uppgift blev således att kolla upp om det går att avboka hennes biljett och få lite pengar tillbaka. När vi lämnat vårt bagage i terminal 2 börjar vi därför leta efter någon som kan hjälpa oss med detta. ”Det är däråt” sa tjejen i bagageinlämingen och visade diffust åt det håll vi kom ifrån, så vi gick ditåt... och gick... och gick. Tills vi stötte på andra änden av Arlanda, terminal 5. Där hittade vi också en informationsdisk med en kvinna som snällt upplyste oss att BA höll till i terminal 2. Bara att gå tillbaka igen. Mycket riktigt höll de till i terminal 2, de hade bara inte haft vänligheten att märka upp sin disk med sin logga, inte lätt att hitta då. Gnällig grafisk designer? Njae, tror inte att det var så många andra som kunde gissa att det helt lila båset tillhörde BA heller! Å inte gick det att få tillbaka några pengar, men lite motion fick vi ju. Och ifall någon undrade så tar det ca 10-15 min att gå genom hela Arlanda.

Sen var det ju det här med säkerhetskontrollen. Den är ta mig fan ett mysterium. Jag tror att det skulle vara enklast att gå igenom den naken. För inte nog med att vätskor ska packas i speciella påsar, datorn ska upp ur fodralet och läggas i en låda, kameran ska upp ur väskan och läggas bredvid och så vidare. (Tjejen på Heathrow var lite småförtjust i att folk skulle ta av sig skorna också!) Nej, när allt detta är gjort och jag kliver igenom metalldetektorbågen slår det mig ”Fan, jag har mynt i fickan”, och mycket riktigt piper den. Inte heller räcker det med att jag tar upp mynten, nu måste jag ju klämmas på. Min försäkran om att jag inte har någon mer metall på mig räcker inte för att jag bara ska få gå igenom bågen igen. Med en vana och effektivitet som nästan är läskig blir jag visiterad. Nu låter jag dramatisk, men lite läskigt är det hur någon kan känna över ens kropp så rutinerat och snabbt att man först efteråt reagerar på att hon tog tag i BHn, mellan brösten, för att se om jag hade något metallspänne där, eller av någon annan anledning. Kanske är det för att jag var en aning stressad, kanske var det för att klockan inte ens hade passerat lunch och en främmande människa klämde på mig, men säkerhetskontrollen är min fiende!

Mer dramatiskt än så blev det nog inte. Jag hann läsa om komikern Eddie Izzards löpning runt nästan hela imperiet (43 maraton på 51 dagar eller något sådant), av någon anledning jag inte minns, sedan fällde killen i stolen framför sig bakåt och tidningen fick inte plats längre. Efter att ha sett en tjej bli av med jobbet på Heathrow (kaxa inte på Starbucks) så landade vi på utsatt tid i Glasgow. En promenad som inte bör göras med 25kg bagage tog oss till McLays Guest House, där Maria gick första battlen mot valutan. Efter lite mer släpande av bagage kliver vi in ett otroligt fräscht rum. Vi har till och med badkar på rummet. Dessutom gillade vi skarpt att badrummet hade frostade glasväggar, tills vi insåg att den som gjort badrummet inte riktigt hade tänkte efter. Frostat glas kan ju vara lite snyggt när det bara är dörren in, och när den som är där inne kan se ut men de utanför inte ser in. Så var dock inte fallet här, här är hela väggen i frostat glas och toaletten är belägen bredvid väggen. Vi hade otroligt roligt åt detta, insåg att det fanns potential för roliga bilder och byggde ett monument av ett sängbord, tvn och en sopkorg för att skapa åtminstone lite personligt utrymme. Vi kallar det konst, de som städade verkade dock inte hålla med oss. Konstigt.

Under dagen har vi konstaterat att lägenheten vi ska bo i ser helt okej ut och ligger centralt, att här finns både Topshop och Urban Outfitters och att det är tröttsamt att resa. Dessutom har jag hittat en höstjacka till den habila summan av £60 som jag är riktigt sugen på. Nästa på listan är att ta reda på hur vi tar oss till Paisley imorgon och lägga vantarna på lite middag och godis.

Oj, världens längsta inlägg om att göra rätt lite.... Nåja, eftersom vi bara har tillgång till internet nere i matrummet kan det ju hända att det dröjer ett tag tills nästa inlägg, så ni har ju en stund på er att läsa detta =)

Fridens!

 

Eller inte ens det egentligen, för imorrn kl 07.28 lämnar tåget Norpan. Har jag packat klart? Nja, typ. Det sista åker ju ner imorgon. Har jag glömt något? Givetvis, hoppas bara att Sanna, Jessica eller Maria kommit ihåg det jag glömt och tvärt om. Har jag fattat att jag ska flytta till Skottland? Nope. Känner jag mig själv rätt finns en risk att jag inte inser det förrän jag packar ihop i december.

Nu ska jag fixa det sista och ta mig en kopp kvällste. Sen blir det till att krama kudden. Imorrn klockan 17.50 (lokal tid) ska vi landa i Glasgow. Håll tummarna för oss ;)

Fridens!

Tänkte att eftersom det är lite smått obligatoriskt att dokumentera sina upplevelser när man bosätter sig utanför Lilla Landet Lagom så skapar jag mig en blogg. (Det är den här bloggen, om ni inte kopplade det.) Här kommer jag att berätta lite om vad vi egentligen har för oss i Glasgow. Skolan, whiskeyn, skottarna, staden, och livet i vårt lilla tjejkollektiv.

Den 16 september bär det av, så just nu finns inte så mycket mer att säga än: kaos. Vad bör jag egentligen ha med mig och hur får jag ner det i väskan? Känslan av att ha glömt massor med viktiga saker, blandat med fullständigt lugn. Helt normalt med andra ord.

Nu ska jag återgå till allt som behöver göras... eller se på tv, vem vet.

Fridens!