Hur många gånger kan brandlarmet gå på en vecka? Vi vet inte ännu men sedan i lördags har det nu gått tre gånger. Vi kom just tillbaka upp efter den senaste utrymningen. Igår försäkrade vår hyresvärd oss om att det var under utredning, eftersom det börjar bli lite tröttsamt, både för oss och dem som äger restaurangen under oss, med dessa ständiga utryckningar. Dock börjar vi nu känna igen våra grannar så smått, och snart även brandmännen.

Sara, ett studieuppehåll är det minsta jag förväntar mig, och dessutom tycker jag att du kan förtjäna det ;P Sedan kan ju det volyminösa bloggandet bero på att när affärerna stänger så har vi inte så mycket annat att göra än att blogga om vårt shoppande, eftersom vi haft något av ett studieuppehåll. Idag satte dock skolan igång, med en introduktion. Alltså fick vi veta ungefär vad vi ska göra, men inte exakt... En veckas väntan till innan vi får sätta tänderna i det kreativa arbetet med andra ord. Däremot kunde ju ingen hindra att tankarna började snurra. Innan december ska vi ha producerat krokibilder, en modifiering av en bok (alltså köpa en gammal bok och göra något nytt med den, skära, måla, lägga till, ta bort, på bredden, på höjden, till höger, till vänster) och ett valfritt personligt projekt. Inte utan att tankarna börjar snurra och suget efter skissblock och pennor (och av någon anledning kladdkritor) infinner sig. Det kan nog till och med hända att jag tassar ner till Merchant City imogron och traskar in på en Art Store vi hittade där i förra veckan.. Det är helt klart mycket möjligt.


Kan ju också tillägga att jag, efter att ha läst en och annan Facebook och Twitter uppdatering om morgonfrost, är mycket nöjd med min allokering till imperiet denna höst. Här är förvisso grått och bitvis lite blött, men ännu har vi inte sett någon antydan till frost i alla fall. Tyvärr har det inte blivit några bilder på vår dag, varken på skolan eller färden genom ett regningt men vackert Ayrshire (har jag nämnt att namnen på de flesta ställen här, speciellt uttalade på skottska, skulle kunna komma från Lord of the Rings). Hade nog inte varit så kul att titta på heller. Så ni får njuta lite av bilder från arkivet.

Ifall någon undrade alltså. Varför jag vet detta? För att det gick ikväll igen. Anledningen har jag ingen aning om. Skulle dock vara kul att veta så att man inte råkar sätta igång det själv. Så kul är det inte att utrymma... fast lite kul är det på ett sätt...

I Sverige ägnas en månad varje år åt ett visst rosa band. Här i Storbritannien verkar kampen vara mer konstant, och innovativ. Eftersom vi inte varit här så länge, och inte heller har någon TV har jag ingen aning om huruvida de har samma mängd av TV-galor med tillhörande insamlingar här. Dock har jag insett att de faktiskt har vad man skulle kunna kalla ett utbud av rosa band. Förutom det i tidigare inlägg finns det mer klassiska rosa band, band i rosa kamofalge, och rosa band med stenar i. Men britterna ger sig inte där, nej här säljs också filofaxer, väskor och badankor, just det syster, badankor. Bara ett kvarter ifrån vår lägenhet ligger en liten butik som säljer en del av ovan nämnda, men också secondhand kläder, filmer och böcker till förmån för bröstcancerforskningen. För egen del är jag lite sugen på att inhandla ett par rosa duntofflor med vita prickar. Skulle helt enkelt vilja kalla det ett lite mer inbjudande och coolare sätt att stödja forskningen på. Kanske är jag lite för förtjust i shopping, men för mig känns "Shop to beat cancer" bättre än att sitta och glo på 4ans uppstyltade galor. Eller är det bara jag?


Dagen idag har för övrigt gjort pluskan lite tunnare, inte bara för att jag har shoppat, utan för att det var dags att betala hyran. Att betala hyran kan ju tyckas som en smal sak, men det är det inte riktigt när man bor i ett land och har sitt bankkonto i ett annat. Vi har därför kommit fram till att det lättaste sättet är att betala hyran kontant. Hyresvärden vill att vi ska betala vid två tillfällen under den tid vi bor här, och det första inföll alltså idag. Hur mycket ville då hyresvädren ha av oss? Jo £487.50 var. Det låter ju inte så mycket när man säger det, men när man tänker efter handlar det om cirka 5000 svenska små kronor. Som tur är ligger det en bankomat utanför bankkontoret så vi behövde inte vandra omkring med förmögenheten länge. Dock fick man inte ta ut mer än £400 åt gången i bankomaten, alltså fick vi först ta ut £400 och sedan £90 till. Killen som stod bakom oss när vi tog ut pengarna måste nog ha undrat varför fyra tjejer blockerade båda bankomaterna genom att ta ut mer pengar än de fick plats med i plånboken. När vi väl fått våra pengar traskade vi in på banken, och stötte genast på nästa problem: ingen av oss kom på vad insättning egentligen hette på engelska. We want to pay our rent, in cash, fungerade dock prima, och för en stund såg allt ut att lösa sig. Tills killen bakom disken konstaterade att det fattades £100. Vi såg förvirrat på varandra tills Maria konstaterade att hon åter igen blandat ihop värdet på valutorna. Även om en £10-sedel är värd cirka 100 sek så accepterar inte britterna den när de ber om £100. Lätt hänt, och lika roligt varje gång.

Så var vi inflyttade då, och steg för steg börjar vi förstå oss på hur saker och ting egentligen fungerar i Skottland. Alla uttag måste till exempel slås på individuellt, det sitter helt enkelt en strömbrytare bredvid varje, varför vet jag inte. (På tal om eluttag har jag nu en adapter som passar till min dator och skarvsladd också, vi fick leta en hel del men nu är det ordnat, woho!) Vidare har spisen en egen strömbrytare, och fläkten, den senare är en historia för sig. Dessutom har vi en gasspis. Jag har inte riktigt kommit på om den är effektivare än elspisarna i Sverige, eller om det bara är för att vi köpt billigast möjliga kastruller som det kokar så fort, vilket som är det rätt nice.


Gårdagen blev rätt intensiv. När vi väl fått nycklar till lägenheten insåg vi att det enda som fanns i den var möbler, några glas och lite köksapparater. Alltså blev det till att börja skriva listor; täcken, tallrikar, bestick, tvättmedel, matlagningsredskap och inte minst mat. Sedan gav vi oss ut på stan. I vår jakt på täcken och kuddar upptäckte vi lösningen på det mesta: Watt Brothers. Det är lite som Chlaes Olsson, ett ställe som säljer det mesta helt enkelt. Förutom täcken gick vi också därifrån med ett knivsett, köks- och badrumsrengöring och ett sett med kastruller och stekpannor. När detta var hemsläpat blev det dags för tagning två, ner på staden och vandra mellan diverse Pound-affärer (Poun-Mart, Pound-Shop, Pound-nått annat) i jakt på billigast möjliga av det mesta. Ganska snart insåg vi att vi inte skulle orka laga vår planerade inflyttningsmiddag; tapas, utan att det skulle få bli take away ännu en gång. Vi minimerade därför våra gemensamma matplaner till en ost och vinkväll, för att fira vår inflytt i Kollektivet Norman. Dock kunde jag och Maria inte motstå frestelsen att gå bort till West End och Grassroots, en liten affär med en massa organiskt odlad och rättvisemärkt mat. Helt ärligt vill jag nog köpa hela stället, men igår nöjde vi oss med att inhandla frukostsaker. Äntligen yoghurt, müsli och eget te med honung i!

Det föll på min och Marias lott att inskaffa ost, så när vi kom hem från West End traskade vi till Sainsburys för att uträtta vårt kall. På vägen hem köpte vi också lite middag och med nylagad pasta och ost vandrar vi sedan Sauchiehall Street fram, nöjda och inställda på lugn och vin. Riktigt så blev det dock inte. När vi närmar oss vårt hem inser vi att folk strömmar ut från puben/restaurangen under oss. Inte direkt ett normalt beteende klockan 19 en lördagskväll. Anledningen till beteendet blev dock tämligen snart uppenbar, brandlarmet gick, så också i vår del av huset. Det blev alltså till att vänta medan ett antal brandmän kollade igenom byggnaden, inget brann. Dock konstaterade jag och Maria att våra planer på att undersöka om våra brandvarnare fungerade nu blev överflödiga.


När det sedan blev dags för ost och vin stötte vi på nästa problem; vi fick inte igång fläkten när vi skulle steka halloumi. Det faktum att vi har en gasspis och nyligen gjorda erfarenhet av brandlarm gjorde att vi fortfarande har en färdigskivad halloumi i kylen. Tre timmar senare, när vi flyttat oss från köksbordet till soffan tittar jag upp mot taket i köket och inser att ovanför skåpen vid spisen sitter ännu en av de fördömda strömbrytarna. När den väl var i läge ON fungerade givetvis fläkten. Nu har vi bara rautern (just nu snor jag internet från någon okänd människa som inte satt lösenord på sitt nätverk) och lampan i duschrummet kvar att överlista.


Dagen idag har gått åt till att handla mer, både nödvändigheter som mat och förvaringslådor och fluff som ljus och dekorationer. Jag har sakta fått lägga min önskan om murriga höstfärger åt sidan då mitt rum har rosa heltäckningsmatta (är inte så illa som det låter) och mina lakan är ljusblå. Därför har jag köpt rosa dekorationsbollar och vita ljus. Jakten på myspys fortsätter en annan dag, nu börjar det luta åt middag.


Skål!



Uppdate: Sitter och snyltar på ett öppet nätverk och uppdaterar ovanstående inlägg med bilder. Kan meddela att Jessica gick bet i sina andsträngningar, något är fel med vårt internet. Imorgon blir det till att ringa Tipu Ali.

Idag flyttar vi in i vår lägenhet. Vi har döpt vårt kollektiv till Kollektivet Norman, efter vår Erasmuskordinator Norman McMillan som så vänligt körde oss hem i måndags, och gav oss tips och hjälp både om studiesaker och vad man bör göra när man är i Skottland. Fast just nu sitter vi i matsalen på McLays och väntar... 1h 20min kvar tills inflytt.. Passar på att kolla upp tider för resor både hit och dit och lite annat tråkigt. Ikväll bör jag i alla fall ha ett fast och eget internet (Skype me!) Under tiden kan jag bjuda lite på några citat från vår första tid här (de är förmodligen roligare för oss som var med när de sas, men jag har lite att göra så..)


"Idag är det den 10:e!"
~Sanna, tvärsäker, den 17:e

"Norman is the norm."
~Maria hyllar Norman

"Bajshöjning"
~Maria om hur mycket man höjer volymen på TVn när man inte vill att alla ska höra vad man gör på vår ganska avslöjande toalett.

"Maria: Efter ett tag tänker man inte på var man har hålen
Sanna: Efter ett tag tänker man inte på vad man har i hålen ;)"
~Om piercings i öronen

"Vad är ett näverdjur?"
~Sanna hör fel

"Jag: De säger til exempel jorpär stället för potatis.
Jessica: Vad?
Jag: Jorpär, alltså jordpäron.
Sanna: Är det typ som curlingföräldrar?"
~Att hoppa in mitt i en konversation

Nej, nu ska jag köpa mig lite lunch.

Tjipp!

Hej byråkrati! Det är så lätt att ta vår smidiga, svenska, elaktroniska system för givet. Bara att logga in och klicka lite så är man registrerad på terminens kurser. Men det vore ju inte lika roligt så. Nej, nej, här ska man först fylla i två blanketter, sedan ska någon skriva över siffrorna från den ena till en databas, så att man kan gå till en kö för att vänta på att en tant skriver in de andra uppgifterna i en databas. Så får man en utskrift och kan ställa sig att köa för ett Student Card (givetvis med en ful bild på, det skulle inte vara rätt om fotot blev snyggt). Allt på ett väldigt självklar sätt.


Hyr du din bostad får du en 8:a i kanten och har dina föräldrar någon form av universitetsutbildning får du en liten 1:a också. Inte för att jag begriper varför, men så är det. Som tur var drabbades vi inte av alltför långa köer så det hela gick ju förhållandevis smidigt. Dock kunde vi inte låta bli att förundras över det osmidiga i systemet. När allt väl var avklarat passade vi på att äta i skolans matsal där maten, mycket logiskt, smakade skolmat, dock till förmånliga priser.

Till det brittiska skolsystemets försvar, eller kanske bara som en hyllning av våra blivande lärare, måste det ändå sägas att alla är väldigt villiga att hjälpa sina elever. Vi hade bestämt ett möte med vår årskursansvarige för att få kurserna förklarade (hittills har vi bara fått veta vad de heter och vilka vi kan välja på). Hade detta varit i Sverige hade en av de programmansvariga kommit och pratat lite löst om kurserna, och troligen gissat fel på delar av innehållet i minst en kurs. Här däremot kom inte bara Chris, som vi bokat möte med, utan två av de ansvariga lärarna på kurserna vi ska ha. Dessa tre förklarade sedan tämligen utförligt vad kurserna gick ut på, och lovade också att det skulle gå att lösa så att vi får läsa bara halva av en kurs som ska gå över två terminer. Tack UWS!


Nu ska jag stoppa huvudet (och resten av kroppen) under ett duschmunstycke, så att jag vaknar till efter den en timme långa bussfärden från Ayr. Annars kommer jag att somna i min middag. Det kanske är okej när man är tre år och äter makaroner vid köksbordet, men jag tror att de tar illa upp om en 25-åring gör det på en restaurang. Imorgon flyttar vi förresten in i vår lägnehet på Sauchiehall Street. Det har sagts att vi ska ha internet där, så vi håller tummarna för det.


Later lasses and lads!

Det är inte varje dag man hittar en man iklädd turban och med en yxa i handen i sitt rum redan innan klockan 10. Låter det dramatiskt? Det var faktiskt väldigt välkommet, men också väldigt roligt. Efter den sedvanliga skottska frukosten (det kanske kommer en bild på den, men ärligt talat vill jag bespara er mina pocherade ägg, de ser inte alls smarriga ut) gick vi upp till vårt rum för att stirra lite på varandra och komma på vad vi ska fördriva dagen idag med. Dock gick vi bet, för dörren gick inte att låsa upp. När vi alla försökt varsin gång (för man vet inte vem som kan ha de magiska fingrarna) så gav vi upp och Maria och Sanna gick ner till receptionen. Medans personalen försökte lösa problemet, både med vår nyckel, med huvudnyckeln och med att olika personer försökte låsa upp dörren, blev vi underhållna av tjejen i rummet bredvid. Givetvis var hon inte medveten om detta, hon hade bara inte insett att dörrarna inte direkt isolerar, så vi fick höra på lite (gissningsvis) asiatisk falsksång. Det hela blev sedan ännu roligare när de konstaterade att det bästa sättet att öppna dörren var inifrån, eftersom den automatiskt låser upp sig när man trycker ner handtaget inifrån. Alltså klättrar en man, med hjälp av en stege, in genom vårt fönster och vi sitter utanför och väntar på att han ska bryta sig in. När dörren öppnas står sedan en skäggig man i turban med en yxa i handen mitt på golvet i vårt rum, han ser lite ut som den klassiska bilden av den onde arabiska mannen som vill alla oss fromma västerlänningar illa. Utan ett ord stänger han fönstret och går och vi kan inte göra annat än att skratta förvånat; det stod en taliban på vårt rum. Inte direkt så vi förväntat oss att dagen skulle börja.

I övrigt kan jag konstatera att jag nog hoppar den lilla jackan på Miss Selfridge, 8%ull 75% pollyester och akryl.. Den får hänga där så länge. Men jag har hittat en söt stickad klänning och en varm tröja, för varma kläder behövs, isolering är inte direkt skottarnas grej (kanske är det en influens från ondskan ;)). Nej, nu ska jag kolla över det där med busskort och whiskeydestillerier. Hoppas ni alla har det bra och att ni inte har män med yxor på era rum.


Bye!

"Man får ju alltid höra att man ska borsta tänderna innan man lägger sig, men varför det egentligen, tänderna vet ju inte att det är natt!" ~Jessica

Eftersom skolan inte kickat igång ännu så sysselsätter vi oss med diverse latlyx, som att shoppa och gå på museum. Så också idag. Passar därför på att bjuda på lite random bilder från den gångna veckan.

 

Tipp och skepp o'hoj!

 

Idag var det dags att bege sig till det andra campuset vi tänkt studera vid, Campus Ayr. Sammanfattningsvis ligger det långt bort. Ayr ligger långt bort från Glasgow och campuset ligger långt bort från busstationen. Blöta och trötta kom vi tillsist fram (behöver jag säga att vi gick en omväg i brist på bra kartor), bara för att få en till bunt med informationspapper. När vi sedan hittade till en expedition för att plocka upp vårt schema visade det sig att de haft information och rundurer hela dagen, vi hade bara inte fått veta om det. Som tur var fixade hon som stod i expeditionen så att vi slapp åka tillbaka till Ayr imorgon kl9 i alla fall. Dessutom fick vi lift av UWS Erasmuskordinator tillbaka till Glasgow. Skottar är ett rart folkslag. Vi har fortfarande ingen aning om hur vi egentligen ska plugga och vilka kurser vi ska ta.. fast lite kanske det har klarnat... Mitt största huvudbry just nu är om jag ska ta och titta tillbaka till Norrköping en sväng 7-12 oktober. Från början var det ju GDK-sittning då, men nu är den flyttad.. Är folk i Norrköping/Linköping och är ni tillgängliga för lite umgänge? Biljetterna kostar ju bara £10 så det kanske är värt det ändå... Ågren.

Nu känner jag att jag kanske låter en aning negativ, men så är inte fallet. Kanske en aning trött och lite sugen på att få något att göra... Man kan bara gå upp och ner för Sauchiehall Street och Buchanan Street ett visst antal gånger på en vecka.. eller kanske inte... Nu ska jag i alla fall hitta på något annat en stund.

Later!

Vi tog som sagt en busstripp runt landet igår. Strax efter klockan 8 bar det av i en liten buss med 19 passagerare och en chaufförguide som mest kan beskrivas som en småbitter, skottsk Nisse Svärd. Ni som var med till Yran förra sommaren vet vad jag menar. Han hade helt enkelt koll på sitt land. Att han dessutom rullade på r:en och talade om Skottland, inte som en del av det brittiska imperiet utan som ett eget land gjorde ju inte saken sämre. Lite skottsk musik och fantastiska vyer på det gjorde ju inte saken sämre. Trippen vi tog gick via Loch Lomond till Glencoe, Fort William och Loch Ness för att vända åter i Inverness. 12 timmar tog det och jag låter helt enkelt bilderna tala för sig själva.

Det blev lite vandrande på staden och en skvätt shopping igår också, mest nödvändiga vardagsprylar som topz. Så passade vi på att boka en bussfärd runt landet också. Efter lite käk på ett riktigt billigt och nice ställe, rakt över gatan där vi ska bo, så vände vi hemåt för en lugn kväll på vårt B&B.


När Sanna kliver ut ur badrummet deklarerar hon att det bor en bamsestor spindel i vårt badrum. Efter en stunds samtalade om fobier och läskiga djur blir det dags att göra sig i ordning och krypa till sängs. När jag står och borstar tänderna ser jag en rörelse i ögonvrån och kan konstatera att; Ja, det är ta mig fan den största spindel jag sett i hela mitt liv. På detta följer en diskussion om vad vi ska göra: Slå ihjäl den? Fånga den i något? Spraya den med hårspray? Självklart passade vi på att fota den. När jag sedan tänkte fånga den i en tekopp sprang den in bakom tvättfatet, och sedan dess har vi inte sett den. Så nu är vi fem på rummet, fyra tjejer och jättespindeln Ralf.


Förutom det kan jag bara konstatera att Roza hade rätt, Primark på en lördag är kaos! Får gå tillbaka dit någon annan dag. Nu ska jag ladda över lite kort från dagens äventyr så jag kan lägga upp dem här om en stund.

Tjipp!

Eftersom det trots allt var fredag igår lyxade vi till det lite. Tapas och vin istället för kinamat och vatten, vi lär göra om det. Gott som tusan var det, och mycket mat blev det.

Sedan drog vi vidare för att hitta oss ett ställe att ta en eftermaten-drink på. Lättare sagt än gjort. Pubar finns det ju en hel del, men det var inte riktigt vad vi var ute efter, detsamma gällde klubbar. Efter en hel massa vandrande och kikande genom fönster hittade vi tillslut ett ställe som såg helt okej ut. Det var det också. Skylten på dörren talade om mojito så vi klev in och Sanna beställde. En mycket brydd bartender försökte ge oss vad vi ville ha. Han hade helt klart aldrig gjort en mojito förut. Mycket eftertänksamt doserade han ingredienserna och muddlade gång på gång, tillsatte rom, en aning mer mynta, lime... kanske en klyfta tilll? pressade limeklyftorna, muddlade, i med mineralvattnet och toppade omsorgsfullt med krossad is. Jag tror att vi väntade i tio minuter, om inte mer, på detta mästerverk. Men med tanke på priset, £4.5, och all den kärlek som bartendern la ner på den, kan det hända att det var den bästa mojiton ever.


I övrigt skulle lite shopping vara på sin plats. Det har visat sig att min fina adapter har en konstig plastkant som gör att jag inte kan trycka in min datorkontakt i den (och vi vet ju alla hur internetberoende jag är), ett paraply skulle inte heller vara fel, det pissregnar ute, och så klart lite random saker som man bara nästan behöver. Men på grund av sagda pissregn sitter vi istället i matrummet på vårt B&B och surfar (det är bara där vi har internet), dessutom är vi lagom sega efter tre dagars härjande hit och dit. Kollar lite smått på möjligheterna att se Loch Ness och the Highlands imorgon, vädret verkar lovande, vi får se hur det går.

Jag kan också meddela att mina rumskamraters syn på livet här i Skottland finns på www.hejskottland.blogg.se. Är jag mobbad, undrar ni kanske? Nejdå, jag hade bara precis lyckats förstå något av css-en (koden för webbstyleing) här på blogg.se när de andra föreslog en gemensam blogg. Men jag kände helt enkelt att eftersom begreppet "kill your darlings" kommer att följa mig genom mitt yrkesverksamma liv kan jag passa på att inte döda den här darlingen. Sen att det ser lagom gräsligt ut just nu, det är en annan sak. Jag ska lista ut hur det funkar, jag lovar =)

Nu kanske jag ska ta och göra något annat än att blogga och äta choklad, jag är ju trotts allt i Glasgow.

Puss!

Mel: Aram samsam

A Pizza Hut, a Pizza Hut
Kentucky Fried Chiken and a Pizza Hut
Mc Donalds, Mc Donalds
Kentucky Fried Chicken and a Pizza Hut

I övrigt har jag skaffat ett brittiskt telefonnummer. Skicka ett mess till mitt svenska nummer så delar jag med mig av det. Det är där jag kommer att vara kontaktbar fram tills jul.

Nu ska vi hitta scheman och annat kul. Imorrn blir det shopping... eller kanske en guidad busstur till Highlands. Vem vet

Love!

Ibland hinner man med mycket på en dag, ibland sitter man bara på flygplan, men man kan bli trött ändå. Det kan ju i och för sig ha något att göra med att vi gick genom hela Arlanda bland det första vi gjorde. Varför, kanske ni undrar? Jo, för att hitta British Airways kontor, eftersom Jessicas flyg från Ängelholm blivit inställt och hon i halv (eller hel) panik blivit tvungen att störta till Köpenhamn för att flyga därifrån istället. Vår uppgift blev således att kolla upp om det går att avboka hennes biljett och få lite pengar tillbaka. När vi lämnat vårt bagage i terminal 2 börjar vi därför leta efter någon som kan hjälpa oss med detta. ”Det är däråt” sa tjejen i bagageinlämingen och visade diffust åt det håll vi kom ifrån, så vi gick ditåt... och gick... och gick. Tills vi stötte på andra änden av Arlanda, terminal 5. Där hittade vi också en informationsdisk med en kvinna som snällt upplyste oss att BA höll till i terminal 2. Bara att gå tillbaka igen. Mycket riktigt höll de till i terminal 2, de hade bara inte haft vänligheten att märka upp sin disk med sin logga, inte lätt att hitta då. Gnällig grafisk designer? Njae, tror inte att det var så många andra som kunde gissa att det helt lila båset tillhörde BA heller! Å inte gick det att få tillbaka några pengar, men lite motion fick vi ju. Och ifall någon undrade så tar det ca 10-15 min att gå genom hela Arlanda.

Sen var det ju det här med säkerhetskontrollen. Den är ta mig fan ett mysterium. Jag tror att det skulle vara enklast att gå igenom den naken. För inte nog med att vätskor ska packas i speciella påsar, datorn ska upp ur fodralet och läggas i en låda, kameran ska upp ur väskan och läggas bredvid och så vidare. (Tjejen på Heathrow var lite småförtjust i att folk skulle ta av sig skorna också!) Nej, när allt detta är gjort och jag kliver igenom metalldetektorbågen slår det mig ”Fan, jag har mynt i fickan”, och mycket riktigt piper den. Inte heller räcker det med att jag tar upp mynten, nu måste jag ju klämmas på. Min försäkran om att jag inte har någon mer metall på mig räcker inte för att jag bara ska få gå igenom bågen igen. Med en vana och effektivitet som nästan är läskig blir jag visiterad. Nu låter jag dramatisk, men lite läskigt är det hur någon kan känna över ens kropp så rutinerat och snabbt att man först efteråt reagerar på att hon tog tag i BHn, mellan brösten, för att se om jag hade något metallspänne där, eller av någon annan anledning. Kanske är det för att jag var en aning stressad, kanske var det för att klockan inte ens hade passerat lunch och en främmande människa klämde på mig, men säkerhetskontrollen är min fiende!

Mer dramatiskt än så blev det nog inte. Jag hann läsa om komikern Eddie Izzards löpning runt nästan hela imperiet (43 maraton på 51 dagar eller något sådant), av någon anledning jag inte minns, sedan fällde killen i stolen framför sig bakåt och tidningen fick inte plats längre. Efter att ha sett en tjej bli av med jobbet på Heathrow (kaxa inte på Starbucks) så landade vi på utsatt tid i Glasgow. En promenad som inte bör göras med 25kg bagage tog oss till McLays Guest House, där Maria gick första battlen mot valutan. Efter lite mer släpande av bagage kliver vi in ett otroligt fräscht rum. Vi har till och med badkar på rummet. Dessutom gillade vi skarpt att badrummet hade frostade glasväggar, tills vi insåg att den som gjort badrummet inte riktigt hade tänkte efter. Frostat glas kan ju vara lite snyggt när det bara är dörren in, och när den som är där inne kan se ut men de utanför inte ser in. Så var dock inte fallet här, här är hela väggen i frostat glas och toaletten är belägen bredvid väggen. Vi hade otroligt roligt åt detta, insåg att det fanns potential för roliga bilder och byggde ett monument av ett sängbord, tvn och en sopkorg för att skapa åtminstone lite personligt utrymme. Vi kallar det konst, de som städade verkade dock inte hålla med oss. Konstigt.

Under dagen har vi konstaterat att lägenheten vi ska bo i ser helt okej ut och ligger centralt, att här finns både Topshop och Urban Outfitters och att det är tröttsamt att resa. Dessutom har jag hittat en höstjacka till den habila summan av £60 som jag är riktigt sugen på. Nästa på listan är att ta reda på hur vi tar oss till Paisley imorgon och lägga vantarna på lite middag och godis.

Oj, världens längsta inlägg om att göra rätt lite.... Nåja, eftersom vi bara har tillgång till internet nere i matrummet kan det ju hända att det dröjer ett tag tills nästa inlägg, så ni har ju en stund på er att läsa detta =)

Fridens!

 

Eller inte ens det egentligen, för imorrn kl 07.28 lämnar tåget Norpan. Har jag packat klart? Nja, typ. Det sista åker ju ner imorgon. Har jag glömt något? Givetvis, hoppas bara att Sanna, Jessica eller Maria kommit ihåg det jag glömt och tvärt om. Har jag fattat att jag ska flytta till Skottland? Nope. Känner jag mig själv rätt finns en risk att jag inte inser det förrän jag packar ihop i december.

Nu ska jag fixa det sista och ta mig en kopp kvällste. Sen blir det till att krama kudden. Imorrn klockan 17.50 (lokal tid) ska vi landa i Glasgow. Håll tummarna för oss ;)

Fridens!

Tänkte att eftersom det är lite smått obligatoriskt att dokumentera sina upplevelser när man bosätter sig utanför Lilla Landet Lagom så skapar jag mig en blogg. (Det är den här bloggen, om ni inte kopplade det.) Här kommer jag att berätta lite om vad vi egentligen har för oss i Glasgow. Skolan, whiskeyn, skottarna, staden, och livet i vårt lilla tjejkollektiv.

Den 16 september bär det av, så just nu finns inte så mycket mer att säga än: kaos. Vad bör jag egentligen ha med mig och hur får jag ner det i väskan? Känslan av att ha glömt massor med viktiga saker, blandat med fullständigt lugn. Helt normalt med andra ord.

Nu ska jag återgå till allt som behöver göras... eller se på tv, vem vet.

Fridens!